Wanda Jacksons Funnel of Love spelas i bakgrunden när jag smidigt försöker impa på min sambo genom att dansa lite halv attraktivt, tur att han aldrig har spelat WoW, för då hade han genomskådat min dans som är ett plagiat från min Paladin. Han lutar sig åt sidan när Blood Elfen blockar tv med sina krampaktiga rörelser, Victoria, seriöst, jag spelar. Visst, raggsockor, långfillingar och en urtvättad Star Wars t-shirt kanske inte är mitt bästa klädval när jag vill visa min sambo vilket kap jag egentligen är. Jag ger upp, sätter mig vid datorn och spelar BF3, jag känner hur jag får en massage, aj! han pussar mig på halsen och jag försöker reviva mitt lag, massagen gör mig nervös, herregud, de baserapar oss, massagen fortsätter och jag blir spawnkillad, fasen! vänder mig om och ser hur min sambo ler fånig mot mig, Daniel, seriöst, jag spelar!
Skönt, äntligen hemma! Det hade räckt med belöningen av att komma hem från en lång dag på jobbet, men idag bestämde sig livet för att överraska Victoria Saade med en guldbiljett i form av ett avi. Jag spärrade upp ögonen och läste på den slarviga texten som skulle avslöja avsändaren, com, COMICS HEAVEN! skit i den långa dagen på jobbet, skit i den bekväma soffan och den varma maten min sambo hade värmt på, jag har ett kall! Drar på mig de vita conversen som ser ut att ha varit med på en moshpit i Roskilde, springer ner för trappan som var så sjuk jobbig att gå upp för en minut sedan och ut, ut till Ica supermarket. Lämnar in min guldbiljett till den mindre uppspelta killen bakom glasrutan och får ett stort vitt paket, ah! glädje i pappers format. Går hem, upp för trappen som inte är så jobbig som jag påstod, river upp paketet och beskådar min gåva. Det skiner om novellerna och en liten änglakör sjunger gloria i bakgrunden. Duschar, sätter på kaffe, tar fram den mörka chokladen jag hade gömt för min sambo, lägger mig i sängen, svårt att bestämma vilken comic jag ska börja med, Alan Moore är alltid att lita på, Watchmen blir det. När jag befinner mig i mitt essé så kommer jag plötsligt på att denna guldbiljett inte alls var en gåva, den hade jag själv köpt för väldigt dyra pengar, får en klump i magen, faaaaaaaaaaaaaaaaaaan, hinner inte få nästa lön innan julafton, ångesten sprider sig, får ont i huvudet, syrebrist, hjärtklappning, svimmar, eller nej, överdrev en gnutta, fick bara ångesten. Reflekterar över min girighet, kommer fram till att det var värt det, borde unna mig själv (mycket), Hoppas mamma gillar Hellblazer.
Enya, ni vet min Wood elf rogue som blev en necromance för att jag saknar kunskap i att smyga, hm, ja om henne. Det började lite oskyldigt när jag fick det där tvåhandsvärdet som gjorde min necromance till en barbar, svärdet var rolig att använda och man onehita nästan allt! Svår frestelse att stå emot, definitivt! Jag börja tro att det där svärdet som är enchantad med massa oskyldiga själar börjar göra hjärnan bakom Enyas äventyr lite bananas. Som sagt det började oskyldigt men en frestelse, ett vapen och min homosapiens hjärnan var såld direkt, klart jag måste ha det! Uppdraget började som en god gärning men slutade med att jag blev introducerad till ondskan själv, jag vet inte riktigt hur jag hamnade här, eller jo det vet jag, det där jäkla tvåhandsvärdet! Jag skapade ju Enya för att hon skulle vara snäll och god till kontrast från min Cleo som skulle vara ond, nu har jag två onda karaktärer och den tredje börjar lida mot samma öde, vad är det med mig!? Vapenkåt, så måste det vara, alla coola vapen får man om man är ond.
Det knöt sig i magen när jag slog prästen medvetslös för att han skulle ge upp sin själ till mitt vapen, vapnet började lysa och min fascination tog över obehaget, jag vill nog säga att prästen var en ond rackare från början, men ändock ger det mig inte en anledning till att skicka han till Oblivion, om han inte kan sno sigillet och stänga porten förstås, hehehe. skämt åt sido, eller det var inte ens ett skämt, för när man väl är i Oblivion kan man väll inte ta sig där ifrån? herregud, det där tvåhandsvärdet alltså! 10 timmar in i spelet med Enya och jag har redan släppt lös banditer i en stad, snott själar till mitt vapen, dödat en oskyldig ande till en hjort och nu, ja nu vill en viss brud att jag ska följa med henne ner i en grotta och bli kannibal! det kommer inte på fråga, om det inte finns ett coolt vapen förstås, nej, herregud, så långt kan jag inte gå, eller!? nej, absolut inte! behöver kaffe, behöver sova, behöver bli god igen.
Med andan i halsen springer jag på bandet som ska ge mig en krigarkropp, med Jeremy Soule dånande musik i öronen så boostas mina korta ben med adrenalin till att fortsätta en halvtimme till. 5 minuter in på den där halvtimmen som adrenalinet av The elder scrolls pumpande orkester skulle ge mig slutade med blodsmak i munnen och yrsel, jag kanske inte blir en krigare idag, men ”soon enough” hör jag mig själv säga när jag i panik greppar handtaget till maskinen för att inte dundra in i väggen. Svetten rinner och jag känner hur min prestation genast har gett mig muskler, måste kolla, stirrar in i spegeln och letar efter sexpacket jag kände att jag hade, nope, inga tecken på ett sexpack, eller muskler i huvudtaget, konstigt! levlade ju precis upp, jag förstår verkligen inte logiken i real-life-leveling.
Åker hem och äter mer mat än vad jag sprang av mig, tar en kaffe på maten som är en ritual som jag lärde mig under tiden jag bodde hemma, alltid en kaffe på maten, så är det bara. Slår på min kära vän GLaDOS som frågar efter ett gäng uppdateringar, ååh, inte nog med att jag får hem papper varje månad med uppdateringar som måste göras via mitt konto så måste du också göra det GLaDOS, jag trodde vi kände varandra bättre än så! Efter min väns behov så drar jag igång Skyrim, spelet som har kostat mig många timmar, många bra timmar. Start menyn presenteras med krigare som sjunger i takt, ah, även om jag inte är en krigare irl så är jag banne mig en krigare i Skyrim, och det duger för mig! Jag bestämmer mig för att spela lite med Enya som är en Wood Elf Rogue, eller ah hon skulle vara en Rogue men blev lite mer utav en battle necromancer eftersom jag helt och hållet saknar skills för att smyga och vara diskret i spel. Vi upptäcker skatter, vi plundrar gravar, vi hjälper varulvar och snor vi enchantande svärd, åh Enya, avunden är bitterljuv när jag zoomar in på min Wood Elf som ser ut som en karaktär hämtad från en skräckfilm, åh Enya, du är ingenting utan mig, tänk på det när du står det i din krigarkropp och plate armor. Tar en kvart över 3 kaffe, vet ni inte vad kvart över 3 kaffe är!? Det är kaffe man dricker kvart över 3, alla vet ju det.
”-Du spelar för mycket” va!? vad menar du, jag spelar för mycket!? jag skrynklar näsan och fnyser åt det falska påståendet. Spelar för mycket, ppst! Visst jag spelar mer än vanligt folk, men jag spelar inte extremt för att ha det som mitt intresse, eller, nej, nej det gör jag inte. Att frodas bakom en skärm, att uppleva äventyr och vara den hjälten man aldrig fick IRL är något jag längtar hem till, något jag trivs med. ”-Du spelar för mycket” Men vad spelar det för roll om jag spelar för mycket, det gör mig lycklig, och i slutändan så är ju det som räknas, att syssla med det som gör en lycklig. Jag, Victoria, kort, säger ofta fel, spetsiga hörntänder, små fötter, barnfötter faktiskt, blev ofta vald sist, eller ah, jag var ju väldigt ofta den som stod lutad mot planket och beskådade hur de två lagen argumenterade om att de inte ville köpa grisen i säcken, mig, Victoria. Men jag beskyller inte dem, jag var ju rätt dålig på fotboll och mina korta ben bidrog absolut inte till fart och fläkt, med detta är bara ett utav de många exemplen på att jag aldrig riktigt var bra på något. Jag har spelat saxofon, klarinett, tuba och cello, jag har dansat gått på fotboll och spelat tennis, jag har gillat hundar, katter, djur generellt och tillbaka till hundar, jag har ständigt sökt efter ett intresse, ett intresse som jag kan engagera mig i. Det var när jag började inse och acceptera att mitt största intresse faktiskt var tv och data-spel som jag kunde slå mig till ro, släppa tankarna om vad alla andra skulle tycka, och bara gå med det som kändes bra, kontrollen i handen. Jag är en individ som ger allt till något jag brinner för ”här, här har ni mitt hjärta och ni får min själ på köpet!” Jag är en individ med passion och engagemang, och nu är det inte så att jag lägger min passion och engagemang på att bli en jazzmusiker, ett fotbollsproffs eller veterinär, nej, jag har prövat de sakerna och mitt hjärta fanns inte där. Jag lägger min passion och engagemang på att spela och allt där runt om kring, enligt vissa; inte ett riktigt intresse, enligt mig; världens bästa intresse.”Du spelar för mycket” Ja, ja det kanske jag gör, men det gör mig fan lycklig, och det är det som räknas!
För ett halv år sedan så började jag på ett nytt jobb, det var skönt att äntligen få ett jobb efter en längre tid som arbetslö…arbetsökande. Som ung och outbildad har jag varit på en del ströjobb men trots det lyckas jag ändå aldrig bli av med den där pirret, det där pirret som inte är något positivt förväntans-pirr, nej, det där pirret som gör ont i magen, det där pirret som vill borra sig igenom magsäcken likt Alien och säga ”hey, I’m the new guy” . Efter några månader så började jag bli varm i kläderna, lärde känna karaktärerna som rörde sig på lagret, lagret där man förövrigt fryser in till bena. Enkla vardagskonversationer så som ”vad gjorde du i helgen” ledde vidare till mer specifika samtalsämnen och slutligen till Mass Effect, eller som jag uttalar det Maas Effect. En kille på lagret hade inte hörtalas om Maas Effect, hur kunde han undgått Biowares mästerverk!? Jag kände min kallelse och började min tv-spels predikan, började vittna om alla goda stunder jag upplevt med det fantastiska rymdspelet, jag sådde ett frö, ett frö som växte och blev gigantiskt, nu när jag tänker på det så sådde jag nog inte bara ett frö, jag råkade plantera samma växt som Jack gjorde när han klättrade upp till jättarnas land. Dess värre hade inte min arbetskamrat ett Xbox vilket istortsätt utesluter det första Mass Effect, jag kände hur denna vilsna själ verkligen behövde uppleva Shepards äventyr så jag lånade ut ett utav mina Xbox och båda Mass Effect spelen. Tiden gick, samtalsämnena blev samtalsämnet, han berättade lyriskt om sina framgångar med sin Shepard som hade en grisliknande näsa, vi bytte historier och diskuterade valen vi gjorde i spelen, jag hade lyckats med att göra han till ett Mass Effect-fan. Nu, tjaaa, vi båda längtar oerhört mycket till Mass Effect 3 och jag har fortfarande inte fått tillbaka mitt xbox, eller mina spel och jag funderar på om jag någonsin kommer få tillbaka dem. Jag måste omvända han igen, måste göra så att jag får tillbaka mina spel, hugga ner växten som jag en gång hade planterat för att inte orsaka totalt kaos, var det värt det Victoria!? du gjorde han lika maniskt som du och nu ska ni dela samma fix, du måste ordna detta, du måste göra dig hel igen!
Måndagsångesten trycker i bröstet, jag knäpper upp den översta knappen på skjortan och tar en stor klunk kaffe, silar det mellan tänderna och känner hur koffeinet sprider sig i blodet, aaah, mitt substitut för oändlig ork. Helgen har varit kort, för kort! jag har ju inte ens hunnit tagit mig till rank 10 på Battlefield 3, skandal! ”Lost the connection to the server” Jag tvingar ner frustrationen och knyter näven, efter 15 tappra försök att komma in i ett game så ger jag upp, fredagen kommer inte bli som jag hade tänkt, fredagen kommer inte bestå utav Battlefield 3. Jag ger upp i 1 timme, försöker igen, ”Lost the connection to the server”, okey, fredagen kommer INTE bestå av Battlefield 3. Kollar på Big Lebowski, läser ut en volym av The Boys, försöker gå in på ett game, ”Lost the connection to the server”, seriöst Victoria, lägg av.
Där stod jag, flåsandes i kylan, mina andetag immade på fönstret som avskilde dem från mig. Min friendlist var inne i värmen, skrattandes och tillsammans. Jag hade allting som krävdes, spelet på datorn, uppdaterat grafikkortet, redo för att få ta del utav gemenskapen. Kom jag försent? Det var som en scen från Snövit och de sju dvärgarna, fast jag var ett utav djuren som stod utanför och kollade på. Äsch det är ju bara en beta, min telefon lyser upp ”Varför spelar du inte BF3?” Jag drar täcket över huvudet, ÄSCH det är ju BARA en beta. Lördagen flyger förbi, dock inte i intensiva fighter med bly som omringar mig utan äventyr i Cyrodiil, musiken som ljuder i mina hörlurar är läkande för själen, jag behöver inte vara med och klappa takten och sjunga med i dvärgarnas stuga, jag har allt jag behöver precis här. Timmarna susar förbi, Oblvionportar stängs, stjärnhimlar och soluppgångar beskådas, jag hade nästan glömt hur fint spelet är, och besvikelsen över att inte komma in på någon server på BF3 ersattes med längtan till Skyrim. Söndag, datorn, GLaDOS som jag har döpt min SSD disk till välkomnar mig, det gör även steamchatten ”fått igång BF3 än?” jag suckar djupt ”nej….” ”men försök att stänga av UPnP och SSDP” Ivrigt letar jag mig in bland GLaDOS hemligheter, stänger av UPnP och SSDP, loggar in på Orgins och hinner bita av pekfingernageln för kort, aj! Jag ställer mig i kö, loggas in, banan installeras, connecting…go to game! YES ÄNTLIGEN! Jag ger mig själv en pannsmäll, så enkelt men ändå inte, min dramatiska helg räddades med 3 timmar Battlefield 3, dock inte med några vänner, men det gör inget då jag lyckades besegra ”Lost the connection to the server”